När det kommer till att packa och göra sig redo för lite äventyr så har det verkligen blivit en aning mer komplicerat med en bebis. Tajming gäller. Samarbete krävs. Flera packlistor. Tålamod. Kommunikation. Man skall inte ha några förväntningar. Och man skall vara realistisk. OCH JAG HATAR ATT PACKA och att komma iväg. Jag vill helst sitta i bilen på en gång och bara dra. Och jag blir exakt alltid på ett konstigt, stressat och strängt humör när vi packar och ska iväg. Och jag försöker hitta roten till problemet, och kanske kan det bero på att jag tror att jag måste ha 80% av allt ansvar för att det ska bli bra? Blandat med min personlighet att allt skall hända snabbt och direkt? Det går inte ihop, och lyckligtvis är Kristoffer den som tetrispackar in allt i bilen eller pulkan. TÄNK om jag var tvungen att göra det, då hade det varit grin, svett och uppgivenhet innan vi tagit oss från gården.