Viruset nådde oss tillsut, trots försiktighet och respekt. Men det är svårt må jag säga att hålla sig i skinnet såpass länge (nästan 1,5år) tillsut börjar åtminstone jag att tro att jag inte kan bli smittad, och att det inte är så farligt. Att min strategi att hålla andan när jag passerar folk är helt vattentätt. Jag vet inte hur många gånger Kristoffer testat sig pga. symtom under denna pandemitid och fått negativt. Liksom.. det har ju aldrig varit Corona. Tills NU.

Jag har haft turen att jag inte blivit speciellt sjuk, det började med huvudvärk, sedan ryggont, sedan lite känningar i halsen, minskad smak, täppt näsa och sen var det över efter ca 3-4 dagar. Dessvärre skulle jag påstå att min lukt & smak är borta med 30% möjligen. Något som visat sig gjort det knepigare att detektera blöjbyten och mina favvo saltaskruvar känns inte lika perfekt saltade längre. 

Det är så väldans tråkigt att detta skedde här och nu, vi har haft en hel del oflyt den senaste tiden och jag vill egentligen inte fokusera på det negativa.. för det hade faktiskt kunnat vara värre på många sätt! SÅ FOKUS NU PÅ DET FINA.

Har tänkt så mycket på hur mycket vi tar förgivet, när saker faktiskt går bra/vi mår bra/andra mår bra. Det är först när livet ställs på sin spets som vi fattar vad vi har och haft. Därför vill jag påminna alla att tänka på allt som vi är tacksamma för. Punkt.

Att vi är friska, att våra nära & kära är friska, att vi är fria att göra vad vi vill, att våra kroppar inte begränsar oss i det vi vill göra, att  vi kan sova (bara en sån sak är inte självklar för alla), att vi kan jobba, att vi får mat på bordet. Ja, det låter kanske klyschigt, men den dagen vi blir fråntagna något av det vi ser som en självklarhet så kommer vi att inse hur viktig den delen faktiskt varit.

Jag brukar tänka tillbaka på våran resa till Kap Verde, vars vi alla blev matförgiftade, sprang på dass vad 20:e minut, dasspappret tog slut, handtvålen saknades, kranvattnet gick inte att dricka, maten smakade jävul och gjorde oss ännu mer sjuka, vi var minst två båtar och tre flyg hemifrån. DET VAR HEMSKT. Och när hon på sjukhuset - vars en kackerlacka sprang omkring på golvet - hade stuckit mig 4 gånger i handen utan att lyckas så kände jag - LÅT MIG DÖ HÄR NU. Tur att hon lyckades på 5e försöket och att jag inte behövde dö på Kap Verde, uttorkad med diarré. Så vi bör icket heller ta dasspapper förgivet, eller kranvatten.. eller TVÅL.

Ok. Tack för denna gång. 

(null)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress