Jag skriver VAD BRA DET GÅR för mig att blogga, jag ska tala om för er - mina få läsare - att jag faktiskt publicerar en del material i UTKAST för att jag aldrig hinner skriva helt färdigt eller läsa igenom alla stavfel och tokiga grammatik. Och när jag väl har tid att färdigställa så känner jag inte alls som jag gjorde när jag skrev det jag flera dagar tidigare knapprat ner. Vilket ni såklart inte skulle listat ut men som gör att det känns oäkta för mig. 

Så varje gång jag tar tag i bloggandet börjar jag på ett nytt färskt inlägg som får samma öde som de flesta andra i slutändan.

Just nu ligger jag i sängen och ammar mitt barn, jag börjar få mjölksyra i armen av att hålla telefonen ovanför mig och långt ifrån Herman ifall jag skulle tappa den. Skräcken är att tappa telefonen i huvudet på sin bebis(!!), det känns liksom skamligt, att man inte varit närvarande och dessutom svajpat omkring på socialamedier och kanske till och med scrollat runt och tittat på andras liv medans man har hela livet sugandes på ens tisse! Det får icket hända!!

Jag kollar ut genom fönstret och det snöar vågrätt, det blir kul att hantera imorgon känner jag. En ständig oro är att jag undrar hur mycket snö taket pallar, vi har nämligen ganska platt tak. Jag orkar inte se mina katastrofbilder snurra förbi bakom ögongloberna så jag slår bort tankarna och tänker på något helt annat.

Sammanfattningsvis så bloggar jag en del utan att någon får ta del av det, Herman äter väl och jag ska högst troligt skotta imorgon.

(null)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress