Det är lite märkligt, men ju mer gravid jag blir desto mindre märker jag det. TROTS sparkar upp mot revbenen, trots att jag äter min frukost på vardagsrumsgolvet, trots att magen tar i låren när jag sitter på ett visst sätt och trots att jag har det bökigare att vända mig när jag sover. 

Men jag upplevde mycket olika symtom och perioder i början av graviditeten, och nu bara ÄR den. Kroppen sköter sitt och jag sköter mitt, om man säger så. Men det var mycket där i början, även fast jag kommit väldigt lindrigt undan.

Sen vänjer jag mig otroligt snabbt, så jag har glömt hur det var att nå diskbänken på ett smidigt sätt, hur snabbt jag kunde promenera och hur lätt det varit att böja sig ner. Jag liksom rättar in mig i nåt led och tror att det alltid varit såhär 🤷🏼‍♀️

Lillkorven sprattlar på och det är en underlig känsla när h*n trycker med sin fossing ett längre tag, och jag kan möta den från utsidan och känna att här är vår bebis, så nära men så långt bort. Det är häftigt ❤️

(null)

V31
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress