Förra årets mörka period.. herregud vad DÅLIGT jag mådde! Jag testade nya arbetstider som dränerade livslusten ur mig plus ett snörekord på det, och jag var inte alls beredd på att sakna det lilla dagsljus jag tidigare alltid lyckats norpa åt mig (i och med skiftgång), att jag tillslut blev såpass galen att jag bara kände för att sälja allt, varenda pinal och flytta långt från Lappland vars solen faktiskt visar sig.
 
Varje eviga dag när jag efter jobbet kl: 16.20(!?) svängde in för att parkera bilen hemma på gården fick snöplogen bli steg 1 av hemkomsten. Varje helg bestod av att skotta fram allt vi ägde - bilar, skoter, släp, hustak och lekstuga. Och varje gång vi lämnade stan över helgen fick vi börja med att skotta oss in i huset vid hemkomst.
 
Det kändes som att all min tid hade ersatts med arbete, snöskottning och mörker - jag fick en hög ångest, en oro av starkaste grad, sömnlösa nätter och en känsla av "vad fan håller vi människor på med?". För på riktigt så fick jag upp ögonen för ett vansinne som vi sakta men säkert satt oss i och normaliserat. Och det kallas för DAGTIDSLIVET, ja egentligen arbetslivet. Låt mig nu förklara hur jag upplevde det, och kanske tappar ni hakan av min starka reaktion för att ni bara bussats in i normen.
 
Vi ska alltså jobba 5/7 dagar i veckan? För att sedan få 2 dagars ynka vila. Jag var hemifrån 06.30-16.20, vilket är totalt 9h 50 minuter (!?) PÅ JOBB, för att sedan hålla mig hyfsat pigg var det läggdags klockan 22.00 varje kväll, vilket ger en fritid på ca 5h 40 min. Bland dessa 5h skall du alltså klämma in tvätt, städ, mat, handling, hämta barn (om man har sådana), snöskottning + något oväntat som händer och DÄR EFTER finns det en liten gnutta tid kvar till att göra sådant som DU tycker om att göra, men då är lusten spårlöst borta. Dessutom har du nattat dina barn som du bara hunnit säga hej, varsågod och godnatt till. Kanske lever du på mycket hämtmat eller färdigköpta matbackar för att ens få lite tid över till DIG? Jag har heller aldrig tidigare skådat så mycket sjukskrivning som jag såg på dagtidssidan. Kanske faller "sjukdomen" in på många ledigveckor när man annars jobbar skift? Men det var såpass stor skillnad att jag har svårt att tro på den teorin.
 
Min kreativitet började icket klockan 19.00 när alla bestyr var färdiga, jag var icket heller sugen på att vara social vid 19.00, och jag ville definitivt inte fylla mina helger med städ och tvätt. Det slutade helt enkelt med att jag blev apatiskt sittandes i soffan med en ny våg av ångest och oro. För att sen, när tankarna var i högsta rullning, lägga mig i sängen och försöka sova för att morgonen därpå lägga ytterligare 9h och 50 minuter på jobbet.
 
Balansen är så fruktansvärt fel. Jag lever inte för att jobba, jag jobbar för att leva. Jag vill även tillägga att jag faktiskt bor i en liten stad, med en kort pendlingstid till jobbet. Tänk då alla familjer i exempelvis Stockholm med 1h till jobbet och 1h från jobbet + en liten bilkö på det. Där snackar vi obefintligt föräldraskap, ett hej & godnatt mitt barn, vi ses en kvart imorgon.
 
För att sedan ta kontrollen över sitt eget liv ser man vuxna människor köpa stora dyra leksaker till sig själv för att få sitt "lilla roliga" att trösta sig med, saker som gör att du måste fortsätta att jobba då du precis tömt kontot. Eller kanske köper du stora dyra leksaker till dina barn pga. ditt dåliga samvete för att du aldrig har tid att leka med dem, leksaken kanske kan ersätta dig ett tag? Eller distrahera ungen så att du kan få lite tid till att släcka bränder. Men då måste pappi och mammi jobba ännu mer för barnens leksak kostade ju faktiskt skjortan, så mamsi och pappsi måste iväg i 9h och 50 min och smattra på tangenterna på jobbet för att kunna försörja ett sjunkande tragiskt skepp kallat ekorrhjulet som aldrig tar slut men som förr eller senare börjar gnissla, tills det kanske blir lagerhaveri och tvärnit.
 
NEJ TACK
 
Dagtidslivet fick mig ännu mer att räkna pengar i arbetstid, 5000kr.. = 5 dagar på jobbet = nejtack. Jag ville inte köpa någonting, jag ville enbart slå mig fri från allt som hade med kostnader och prylar att göra. Jag kunde inte ens tänka tanken på att ha avbetalningar, leasingbilar, min drömfåtölj för 30K, en shoppinghelg i Luleå eller nåt som kostade pengar. Jag ville bara sluta jobba och bli mig själv igen, allt för att slippa det elände jag skådade.
 
Jag har iallafall återtagit mitt liv sedan Juni i år vilket betyder att jag är tillbaka på skiftgång igen. Men kanske att jag i framtiden måste jobba dagtid pga familjelivet, men då skall jag komma ihåg hur jävligt det faktiskt var och lyckas parera innan jag bombar in i en tjock dimma av ångest och sömnlöshet.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress