Så vart det julledigt för Kristoffer och från och med nu kommer han vara hemma tills att bebis kommer, vilket känns skönt då vi kan isolera oss bättre från viruset, hålla bilen sopad & redo och jag får en promenadkompis. Tyvärr blir mina frukostar något senare nu.. men det är en liten bagatell 😄
 
Även om det har visat sig att jag hatar rutiner så är det ganska skönt att åtminstone ha EN sak att förhålla sig till när man är långledig på detta vis, så som att baka bröd tillexempel. Annars är det så himla lätt att man strövar omkring och så blir det INGENTING, och ingenting är senare varken god sömn eller gott samvete. Jag tror inte någon har en aning om hur viktigt det är för mig att faktiskt känna att jag gör någon nytta eller att det jag gör har betydelse, och just nu känner jag mig mestadels slösig med tid. En känsla jag icket finner bekväm överhuvudtaget i varken arbetsliv eller fritid.
 
Något jag heller inte är bekväm vid är denna brist på fysisk aktivitet, det vart ett abrupt slut på våran tokträning inför- och efter vasaloppet i och med en stormig vår, snabb snösmältning, en stressig byggsommar, snöbrist i början på vintern och samt nu något svullna fötter som icket är så sköna att trycka ner i ett par pjäxor. Jag är liksom fast här, med två par skor att välja mellan och det blir enbart promenader i rådande polarnatt. Så inspirerande 🙂
 
Nu låter jag kanske inte så positiv, men barnmorskan var glad över min raslöshet åtminstone, tydligen ska det vara bra att vara totalt uttråkad inför en förlossning. Vi får väl se.
 
 
Istället får jag se tillbaka på soliga härliga tider från Hund10:ans spår, och inbilla mig att maten är lika god utan fysisk aktivitet, och att soffmyset är lika förtjänat.