Jaha, då springer hararna förbi utanför fönsterna i en jäkla fart, med nosen i backen. Jag googlade och det är nämligen parningstid nu. Fattar man väl. Visste ni att harar hinner få 2-3 kullar per år, att kullen består av 2-5 ungar, att honan är dominant över hanen & att honan är större, att hon enbart behöver mata sina ungar en gång per dygn, att ungarna diar i 3-4 veckor och att mamman parar sig på nytt bara ett dygn efter hon fött? Hon är dräktig i 50 dagar medans människan får vänta i 280 dagar. Mycket intressant men nog skrivet om harar nu! 

Appropå googlingar, så har jag nästan helt slutat att googla symtom sedan Herman kom. Jag håller mig långt ifrån alla sorts forum och tar enbart reda på olika knep på huruvida man kan undvika ryggbajs eller pilla ut en kuse.. ungefär i den kategorin kan jag forska lite försiktigt. För annars känner jag att alla böcker vi fått känns mer trovärdiga än diverse föräldragrupper, och att BVC kan ge bättre information, eller en förälder jag känner förtroende till. 

Sedan är jag övertygad om att alla föräldrar vet bäst vad ens barn behöver, vill, eller klarar av. Jag tycker man ska vara försiktig att påpeka eller att tipsa en fullt upptagen mamma eller pappa, det kan tas oerhört fel och ge föräldrar en känsla av att inte vara bra nog. 

Jag vet till exempel att Herman kan ligga själv i soffan och sova medans jag är i köket, jag vet att han snart kommer att vara kapabel att rulla ner och vi har därför på senare tid börjat bygga upp diverse barriärer som skydd mot det. Jag vet också att han för några veckor sedan var helt okapabel till att råka göra något sådant. Kanske finns det en och annan som tycker det ser livsfarligt ut när han ligger i soffan, vad vet jag, men vi har full kontroll. 

En spaning jag gjort är att många som blivit föräldrar brukar sluta publicera på diverse sociala medier. Vilket givetvis är helt okej! Man behöver inte visa sitt barn, sitt liv, sin kärlek, sin livsstil när man blivit en familj (eller över huvudtaget) Men åter till min spaning, KAN det vara så att många är rädd att andra skall granska och tycka en massa bakom ryggen på en? Det är en undran som jag har. Och isåfall så känns det alldeles förskräckligt. 

Det kan GIVETVIS också vara så enkelt att man inte förstår syftet med att publicera något, att man har något viktigare att göra, att man inte vill, har tid, eller orkar. Jag förstår ju det till fullo! Själv har jag inte tänkt så mycket kring min egna publicering förutom att inte visa mitt barn utan kläder, när han gjort bort sig, när han är ledsen, när en olycka skett osv.. jag har självklart många gränser. Och jag kommer väl med tiden att justera och tänka om huruvida jag vill visa något eller inget alls. Men jag kan tycka att det är lite roligt att dela med mig av livet då jag själv inte dömer någons föräldraskap, och jag tänker väl att ingen annan gör det med mig heller. Men vad vet jag, och jag vill nog inte ens veta heller. 

Men kan vi vara snälla mot varandra, alla gör vi vårt bästa för våra barn och så är det med det. Alla barn är och blir dessutom olika, kolla bara på ditt egna syskon och ditt egna syskons intressen, åsikter, livsstil osv. Vi blir olika trots att vi har samma föräldrar, det finns inget facit för en perfekt uppfostran eller uppväxt, det finns inget facit för att vara eller bli en felfri människa och det är ingen för den delen heller.

Det var allt för denna gång ✋🏼

(null)

Mitt barn och min kille i vårsolen, en sover och en är vaken.